j*vla inlägget jag nyss hade skrivit försvann... Gahhh kan man bli nå arg då...

Men får väl skriva om det då.... !!

Har typ haft huvudvärk hela dan...tror ju att det kan bero på att man sovit som en kratta imorse.... för ja vid halv sju somna maria...!! Så ikväll blir det allt tidigt *gäsp*

För imorn måste ja va pigg för då kommer det en tjej hit som ska hjälpa mig att få ordning på Nova... (hon drar ju nämligen som ett ånglok på promenader...+ att hon inte är så duktig att lyssna)....så hoppas hoppas att detta kan hjälpa mig... för annars vet jag inte va jag gör med Nova... jag orkar faktiskt knappt hålla henne längre..=/

Men men... idag har Daniel och jag även vart och käkat hos hans föräldrar... va super goooood mat där vill jag lova... Kycklingspett med hasselbackspotatis mums mums vill jag lova...  såååå det va ju najs...!!

Näää dax för lite glass...är grymt sugen... och TV spaning om det finns nå att kolla på vill säga *suck*

låg och snackade med Daniel ett bra tag.. men nu har han somnat men inte jag...

Kan bero på att jag har tusen tankar som virvlar i huvdet.... Började tänka på en viss sak som fick mig att fundera och bli väldigt ledsen.... =(

Jag är ju nämligen ett typiskt sånt där skillsmässobarn.. bodde hos mamma och träffa pappa nån helg då och då... Blev inte så mycket ibland pågrund av många orsaker... delvis va väl för att han valde att flytta så långt ifrån mig...men det som slog mig nu eller det jag blev ledsen för va att... När det va dax att åka till honom så kom han och hämta mig på fredagen och jag minns att jag alltid va lite nervös och oerhört blyg... så den dagen blev ju alltid väldigt stel och konstig... sedan vart det lördag och det tog ett bra tag nästan till kvällen innan man kunde börja bli sig själv... och sen vart det ju söndag och dax att åka hem igen... och det vart det ju alltid lika jobbigt inom mig...

Man sakna mamma men ville inte lämna pappa...och man hade ju precis börjat få en bra relation liksom, kunnat börja våga va sig själv...

Så det som slog mig nu va...Sakna aldrig han mig...?! och om han nu gjorde det hur klara han då av att va borta ifrån mig så mycket?!... För jag vet ju själv hur mycket jag sakna honom och hur jobbigt det kändes för mig... =(

Och nåt jag kan sakna och se att jag aldrig riktigt fick uppleva det va att få vara pappas lilla flicka... utan jag kände mig mer som ett fosterbarn som fick lite miljöombyte.... Det känns oerhört tungt när jag tänker på det =( Han fick ju aldrig riktigt lära känna sin dotter... och jag fick aldrig riktigt lära känna min pappa...!!!...Bara lite smått på ytan..

Ush ush jobbiga känslor... men behövde verkligen skriva av mig...=/