Min lilla skrutt väger nu 2260g och är hela 46cm lång inte illa pinkat det inte.. *ler*

Börjar ju bli stora killen jööö

Ush idag var det värsta dagen i mitt liv, tror inte jag har vart så rädd som jag var klockan 11.30 idag

Allt började med att jag skulle mata William lite innan vi skulle gå in på lasarettet för att göra en ultraljuds undersökning på hans hjärna.. men så helt plötsligt så märker jag att William blir alldeles stel och han börjar bli grå/blå i ansiktet... jag börjar försöka få liv i honom genom att trycka han i händerna och smeka på ryggen(som vanligtvis brukar få i gång honom om han har lite jobbigt med andningen) men inget händer... Jag ser nu även att tungan hänger ut och han känns helt låst i munnen, antar direkt att han måste ha satt maten i halsen och kastar han direkt ner i mitt knä och daskar han i stjärten med inget händer nu heller... Daniel finns inte vid bilen utan han är och fixar parkeringkort så jag öppnar bildörren och börjar skrika hystersiskt på honom samtidigt som jag försöker få igång William... de enda tankarna som flög runt i mitt huvud just då va jag måste få honom att andas..Nuuuuu!!

Till slut hör Daniel mig och kommer springande  jag skriker hysteriskt vi måste till akuten han är blå och jag får inte i gång honom...

Daniel kör i 100 och jag ser hur William blir allt mer blå/lila/svart och paniken i mig växer sig bara större... jag trodde allvarligt att han höll på att dö... just då flyger bilder i huvudet på kistor, begravning och rosor i en himla fart.. och jag försöker samtidigt få William att andas.. efter ett tag som känns som en evighet öppnar han ena ögat och gör ifrån sig ett läte.. men då är vi redan påväg in på 69.an (avdelning där han vart i en månad) och där ger vi honom till personalen som springer in i ett rum och slår på syrgas och ger honom flöde ... men William hann komma tillbaka i andning innan de hann i på rummet... och sakt men säkert återgår hans normala färg i anskiktet...

Han överlevde..och tårarna bara rinner av lättnad. 

Vi får prata med läkaren som undersöker William och konstaterar att han satte i halsen och det gjorde att han kopplade på den så kallade dykreflexen som bebisar har för att kunna överleva om de är i vatten...

Fy helvete säger jag bara... det va absolut det hemskaste jag har vart med om.. men jag är chockad och stolt över att jag klara av att va klar i tankarna och inte blir för hysterisk utan gjorde allt som man ska göra när ett barn slutar att andas.

Men i allafall lillkillen mådde bra efter en halvtimme och läkaren undersökte och allt såg fint ut så vi åkte hem igen alla tre och besöket som vi skulle på flyttades till en annan dag istället...

Jisses säger jag bara den här lilla mannen vill verkligen skrämma livet på mamma och pappa.. man skulle nästan kunna tro att William satsar på att göra mamma gråhårig av oro innan jag fyller 30 ;)

Älskade lilla unge nu får du sluta skrämmas såhär..mitt mammahjärta klara inge mer oro/rädsla !!!